En alldeles särskild upplevelse när man som jag arbetar i Afrika är flygandet.
Jag talar inte om de stora bolagen som flyger på de stora städerna. Ethiopian Airlines, Kenya Airways eller South African. Jag talar om de små flygplanen på de mindre traderna, kors och tvärs över kontinenten.
Har varit med om att hjälpa till att lasta planet, läsa karta. Flugit med FN, AU. Äventyrliga piloter. Indier, sydafrikaner, ukrainare och vitryssar. Ibland har det varit helikopter. I Darfur till exempel där hettan är så hög att luftens bärkraft gör det nödvändigt för helikoptrarna att köra igång på marken som vore de flygplan.
Ibland är flygplatserna endast grusbanor eller klippt gräs. Ofta samlas människorna runt planen.Det är hett och fuktigt och sandigt.
En dag låg vi nedtryckta av en sandstorm i el-Fasher jag och två kollegor, Marika Fahlén och Johannes Oljelund, och väntade på att flygplanen skulle kunna se någonting och landa och plocka upp oss. De brummade förbi och jag minns att det var jobbigt i längden, sedan klarnade himlen.
Det finns många namn på sandstorm i det arabiska språket, habub, turab är de jag kommer ihåg.
En gång flög vi via Yambio som ligger nära gränsen mellan Centralafrikanska republiken och Sudan, bara för att lämpa av några kartonger med ägg till de utstationerade FN-tjänstemännen. Antagligen hade det varit smartare att bjuda på några värphöns.
En gång satt vi en timma och väntade på att flygplanstrappan skulle komma, och på att piloten skulle få dollar för att betala flygplatsen för landningstillståndet innan vi fick lov att starta. På samma ställe kom den svenska biståndsministerns flygplan ”bort” en gång, det var Garangs begravning. Jag väntade. Ingen visste var det befann sig, tills det dök upp som en prick i horisonten.
Dessa flygplatser.
Ibland vägs bagaget, ibland finns något att dricka. Toaletterna är av varierande kvalitet.
I Rumbek i Gasellprovinsen i Sudan, där mycket olja finns, har UNDP byggt en VIP-toalett. En skylt upplyser om att toaletten ”endast” kostat 40 000 dollar att uppföra … jag tänker på transparensen i biståndet.
Baidoa i södra Somalia trafikeras mest av flygplan från Kenya och Etiopien som levererar den lokala drogen khat. Dunsa ner, vända, dumpa lasten, fly fältet. Jag blev kvar, skulle tala inför det somaliska parlamentet innan de tvingades fly efter någon offensiv.
En vän avled i en flygkrasch i Kamerun, det hör emellertid till ovanligheterna. Men ibland tänker jag på den enda dagen i Juba då tre flygplan på raken kraschade på grund av någon särskilt besvärlig nedåtvind i ”startbanans” slut. En lokal Jubaman flyttade in i de kraschade flygplanskropparna och etablerade ”järnaffär” – mig veterligt går affärerna fortfarande bra. Bit för bit säljs skrotet av.
Mest spektakulär var flygningen till det krigshärjade Mogadishu. Vi landade tvärt från havssidan för att undvika något vapen som al-shabaab förfogade över som kunde skjuta en blyskur mot inkommande plan. Sedan skyndade vi från planet till de väntande pansarbilarna ifall grantkastarelden skulle börja. När vi lyfte, gjorde vi det i skarp vinkel för att undvika de värmesökande SAM som shabaab visst kommit över.
Men det är nedsidan.
Uppsidan är makalös och innehåller lågsniffande flygningar över glittrande vattenmassor, papyrusar och sjöfåglar, träskantiloper och flodhästar som dyker. Nuerfiskarna vinkade ibland från uråldriga båtar. Turkanasjön efter Lokichokio var en målad duk i turnerska färger. Sammanflödet mellan Vita och Blå Nilen (”Mogran”) var två färger när man såg det från himlen.
Därför vill jag dela med mig med några bilder. Det är ingen romantik. När det kommer till kritan är det ett sätt att färdas för många afrikaner och för oss som jobbar i Afrika.