Landskapet växlar mellan torr halvsavann, stäpp, halvöken och öken med inslag av säsongsmässiga papyrusträsk och saltsjöar som får liv en gång om året. Det är den del av världen där Afrika slutar och Röda havet börjar. Ett av Afrikas mest aktiva vulkaniska platser i treriksröset mellan Eritrea, Etiopien och Djibouti.
National Geographic kallar området ”Cruelest place on earth”.
Det är också Afarland.
Afarerna dyker upp från ingenstans i landskapet. Det kan vara en eller två personer, eller små grupper, ofta i närheten av kamelerna eller getterna som äter just ”ingenting”. För på sina ställen är naturen så fientlig att det är svårt att förstå att människorna kan leva här. Afrikas hetaste plats, har det sagts.
Just nu är det ”vinter” och 35 grader varmt.
Jag har sett det i norra Darfur, knappheten, ändlösheten i landskapet. Jag har sett det i östra Sudan hos Ben Amer-folket som lever på bara 500 kalorier om dagen. När svälten kom till östra Sudan vägrade Ben Amer att äta fisken från Röda havet, det var emot deras uppfattning. Hellre dog de.
Konflikter blossar upp om tillgången till resurser. Det gäller ibland överflödet, men oftare knappheten. Ju knappare en resurs för överlevnad är, desto mer kan den skapa konflikter. Afarerna går gärna beväpnade med en Kalashnikov, det gör att man måste vara försiktig i umgänget med dem, inte stöta sig.
De har långa krokiga knivar i bältet, men aldrig vattenkar. Vad dricker människorna!?
De är stolta och stridslystna.
I Etiopien har afarerna stridit mot centralregeringen under dergen (Mengistu). I Djibouti slogs de 1991-94 mot den Issa- (Somali) dominerade regeringen. De slåss mot den somaliska Issaklanen fortfarande idag, röveri, överfall. De slåss till och med inbördes, småskaligt.
Våldsamheter, laglöshet.
Afarerna är överlevnadskonstnärer.
I Afarernas västra levnadsområde, där det är lite grönare, har Sverige projekt där vi hjälper dem att införa nya grödor, till exempel moringaträdet från södra Afrika. Det är tåligt och mycket vitaminrikt. Man kokar bladen, blandar i timjan, olja.
Men de afarer som vi möter på den senaste fältresan längst Danakildepressionen är enbart nomader, och samlare, och jägare.
Se bilden på afarkrigaren med strutsägget som just plundrats från redet.
Hit når inte Sidas och Sveriges bistånd, annat än indirekt genom stöd till den regionala organisationen IGAD som har ett särskilt program för nomadernas utveckling.
Men de utvecklas inte, vill inte, ungefär som massajerna i Östafrika som håller fast vid sin kultur. Bara det att afarerna är oändligt mera isolerade. De omnämns i skriftliga källor först på 1200-talet, men har funnits i området runt 2000 år, tror man. Och de har levt på samma sätt som nu.